Minns ni somrarna när vi var små, daggen i gräset på morgonen när vi åt frukost, den varma asfalten under våra nakna fötter, sandslotten vi byggde på stranden och hur vacker solen va när de gick ner. Minns ni det? Jag minns det, som jag minns allt annat. Jag minns känslan av att sommarlovet aldrig skulle ta slut och hur vi hade all tid i världen. Tänk att bara få uppleva en sån sommar igen. Skulle vi då ha vett att ta vara på den, skulle vi älska varje sekund av den och önska att den aldrig tog slut. Kan ni förstå, riktigt förstå, att vi aldrig kommer få uppleva det igen. Aldrig ha en oändlig sommar utan bara några få veckors låtsasliv. Trots det längtar jag ju varje år, längtar efter ljuset och värmen, långa lata dagar på stranden och vin i överflöd. Där har vi nånting som inte fanns med i bilden när vi var små, vin. Jag älskar ju vin. Men oavsett så finns det ingeting som slår somrarna när vi var barn. Jag älskar minnet av dom, oundvikligt.
Om nån minut så går jag härifrån, då ses vi nog aldrig mer
I perioder kan jag stänga av. Inte känna, inte sakna. Jag har genom åren lärt mig det. Lärt mig att det ibland inte är värt att känna, sakna lr ens tänka. Det är som att gå in i sin egen bubbla medans världen fortsätter därutanför. Det kanske innebär att jag med åren blivit kall. Lr iaf att det är så jag uppfattas. Det är inte så, det är bara ett sätt att hantera. Det är mitt sätt. Min mur som jag så noga byggt upp under så lång tid. Som en säkerhetsåtgärd, så att ingen kommer nära om jag inte har bestämt att dom ska komma nära. Kanske för att min första instinkt inte är att känna tillit. Tillit är något man måste förtjäna och det var längesen jag slutade vara naiv, blåögd. Alldeles nyss så höll min mur på att sakta rivas, kanske så långsamt att det inte märktes för någon annan än mig men tillräckligt snabbt för att få mig ur balans. Och nu, nu försöker jag stänga av och det går i korta perioder men däremellan så inser jag att vi aldrig mer kommer ses och då kommer den, den oundvikliga saknaden..
En sån där dag som man aldrig vill ska ta slut. När man inser att livet faktiskt kan vara fantastiskt. När man har årets första grillhäng med dom som är så fantastiska att man saknar ord. Dom som har blivit familj. Dom som man inser att man aldrig vill leva utan, för att dom alltid finns där, villkorslöst. Vi hade verkligen den bästa söndagen tillsammans och nu, nu sitter jag själv i min säng och vill inte att dagen ska ta slut. Vill inte gå upp i ottan till verkligheten. Vill bara leva den här dagen igen.
Hatten av och kärlek till er, mina bästa!
Sitter i min lägenhet i total tystnad. Jag har längtat så efter den här dagen. Längtat efter min ensamtid. Nu när den är här känner jag att jag faktiskt längtar efter sällskap. Ingen outhärdlig eller rastlös längtan efter någon att umgås med. Mer så att det vore skönt med sällskap, ett tyst sällskap. Som gjorde nått helt annat. Det kanske låter konstigt och kanske att jag är precis det. Konstig. Men om någon bara kunde sitta i min soffa och kolla på film medans jag låg på sängen och läste. Bara någon som är i min värld samtidigt som den förstår vikten av min ensamtid. Det känns mycket begärt att någon ska komma hit som inte får prata eller ens låtsas om att vi är i samma rum. Men det är det jag vill. Vara helt ensam tillsammans med någon.
I min värld är det en helt logisk och självklar längtan.
Det är så länge sen, som om det var ett annat liv. Som om jag var någon annan då. Kanske att jag inte längre känner henne. Hon som fanns och levde i en annan stad, en annan tid. Men vad var det som hände, när försvann hon. När ersattes hon av mig? Ibland kan jag skymta henne, som om hon finns långt därinne, gömd och kanske ibland lite bortglömd. Kanske som en gammal vän som jag tappade kontakten med. Och det finns ju minnen som vi bara delar med varandra, skratt och tårar som bara vi förstår, som aldrig behöver några ord eller förklaringar. Ibland dyker hon upp, alltid när jag minst anar det. Det kan vara en lukt, en låt, en känsla, någon eller något som påminner mig om då. Hon är här med mig nu, hon som trodde att hon aldrig skulle kunna bo själv. Mörkret skrämde henne för mycket. Hon brukar försvinna lika fort som hon dyker upp, ibland försöker jag hålla kvar henne, bara ett litet tag. Jag undrar hur länge jag får vara här, innan jag ersätts av någon ny. Någon som kommer undra när jag försvann, någon som kanske kommer sakna mig som jag saknar henne.
Kan man verkligen förklara det så lätt som "Jag växte upp".
En söndag i Stockholm. Vi gick till Clarion sign för att äta brunch. Vi åt tills det inte längre fanns utrymme för mer mat. Vi gick på bio och såg Lincoln. Kanske att den är sevärd men oxå så väldigt lång. Den berättar en väldigt viktig historia, en historia som vi kanske inte riktigt kan förstå vidden av.
Vid 17.30, åter på väg hem, när man inser att det fortfarande är ljust ute, då slår det en. Våren är snart här, som att den väntar där precis runt hörnet tills den är redo. Och visst längtar jag efter ljuset, värmen och allt annat som hör våren och sommaren till. Längtar efter att få se mitt älskade Stockholm leva upp. Bli den där staden som jag blir nykär i varje år. Längtan slog till idag, så där oundvikligt mycket. Men snart snart snart är den här och då, då kommer iaf jag ta av mig hatten och hälsa våren välkommen.
Jag tänkte göra en ny, som att börja om från början. Varför? Kanske för att förtränga inlägg om sorg, saknad och en sönderklippt klänning.. Men det spelar ingen roll, dom skulle ju finns nånstanns ändå.
Det är lördag, jag sitter i min soffa och lyssnar på Dia Psalma Av lögn är du kommen och lögn skall du åter bli bara ord och ingenting mer ni vet en såndär skön kväll när man bara trivs. Ensamtid som jag har längtat efter. Jag hymmlar inte med det. Att jag tycker om att vara alldeles ensam ibland. Det kanske tom kan anses vara nyttigt att vara ensam med sina tankar. Tankar som går på högvarv men som lugnas lite av fantastisk musik. Som i min krets bara älskas av mig. Som att folk inte förstår det genialiska i texterna. Dom kommer aldrig förstå. Men då, på nått sätt, så blir det bara mitt.
Jag ser ju det själv, att jag låter bitter kanske hård lr kall. Det är inte så, inte alls. Jag bara gillart. Älskart faktiskt!
Sanningen om mig själv är som min egen skugga. Den går inte att fånga, men på den plats där ljus och mörker möts ska jag finna sanningen om mig själv. - Ted Gärdestad
Det var helt magiskt. En vintersemester till Åre som fick kylan i Stockholm att kännas som ren sommarvärme. Jag är blåslagen och har värsta träningsvärken jag någonsin känt men det var så värt allt de. Åh jag vill åka mer mer mer!
Som ni ser så gick det sådär första dagen men sista dagen stod jag upp hela tiden! Jag är BÄST på bräda!
Som ni ser så gick det sådär första dagen men sista dagen stod jag upp hela tiden! Jag är BÄST på bräda!
Nytt år. Visst kan det vara fantatiskt när man tänker på allt som kommer hända i år. Det blir en Åreresa i början av februari. Det kommer bli helt otroligt fantastiskt! Och jag ber till han som inte finns att jag ska komma hem utan brutna ben. 2 konserter är redan inbokade. Thåström 28/2. Coldplay 30/8. FAB! Självklart hoppas jag på en ny tantsemester i sommar. Det är ju en av höjdpunkterna alla år. Ja vem vet men 2012 kan faktiskt bli en riktigt bra år. Eller så blir det som vilket annat år som helst. Bara ett år i mängden av alla andra. Ingen idé att spekulera vidare om det. Men hur det än blir så kan vi alltid leva på att vi ändå va galet fina när vi firade in 2012!
Det är inte lätt att få mig att gråta. Inte för att jag inte finner saker och ting hemska och fruktansvärda eller sorgliga. Jag tycker och jag känner och jag blir ledsen men tårarna rinner sällan.
Det här fick mina tårar att rinna...
Det här fick mina tårar att rinna...
I torsdags såg jag dom för sista sista sista gången. Det var en magisk spelning med en publik som skrek ut sin tacksamhet Dia Psalma Dia Psalma Dia Psalma Dia Psalma för åren som gått och låtarna dom gett oss. Jag sjöng vartenda ord med en känsla av vemod. Jag visste att när varje ny låt började så skulle det bli sista gången jag hörde just denna låt live. Jag sjöng att hon dansade sovandes i sin säng, att Emelie skulle slå sig fri, jag frågade gud om han har barnen kär och om han verkligen ser den som liten är, Jag skrek att luften är gratis att den inte kostar nånting alls och undrade om den verkligen är nyttig för min hals. Tändarna höjdes i luften Vi har solen över vårat tak Vi har marken under vår fot Vi har vinden bakom vår rygg Vi har världen framför oss Kan ni inte se att vi har allt Min kärlek blev, som väntat, ännu starkare under kvällen. En era har nått sitt slut och Dia Psalmas sista spelning är över.
Länge leve du min vän du som alltid följt mig hem nykter eller alldeles för full
Jag undrar när det hände, när allting förändrades. När det som kändes så självklart plötsligt inte var det längre. När vänner sakta blir nånting annat. Något oigenkännbart. Kände vi det då, förstod vi att det var början till slutet? Hur var det sista gången vi umgicks innan det hände, innan allt blev precis så annorlunda som vi aldrig trodde det skulle bli. Sista gången när allt var som vanligt, var det nånting som hände då? Det måste väl ha känts som alla andra gånger. Så hur kommer det sig att vi började ringa varandra mindre efter det, inte ta tid för att träffa varandra. Vi skiljdes inte som ovänner utan kanske under ett tyst samförstånd. Som att vi nått till en punkt där vi var tvungna att gå åt olika håll. Står och låtsas inte se att du står precis bredvid Förmodligen höll vi kvar ett tag. Kunde inte släppa, ville inte släppa. Vi hade väl delat skratt, hemligheter och tårar. Vi har minnen som vi bara kan dela med varandra. Visst är det sorgligt när man inser att en vänskap plötsligt runnit ut i sanden och tagit slut. Du kommer nog aldrig mer vara min vän Under hela livet så händer det väl. Att man växer ifrån och växer ihop med andra. Men oavsett så kanske man är vänner för alltid ändå, genom alla minnen. Eller?
Jag undrar när det hände, när allting förändrades. När det som kändes så självklart plötsligt inte var det längre. När vänner sakta blir nånting annat. Något oigenkännbart. Kände vi det då, förstod vi att det var början till slutet? Hur var det sista gången vi umgicks innan det hände, innan allt blev precis så annorlunda som vi aldrig trodde det skulle bli. Sista gången när allt var som vanligt, var det nånting som hände då? Det måste väl ha känts som alla andra gånger. Så hur kommer det sig att vi började ringa varandra mindre efter det, inte ta tid för att träffa varandra. Vi skiljdes inte som ovänner utan kanske under ett tyst samförstånd. Som att vi nått till en punkt där vi var tvungna att gå åt olika håll. Står och låtsas inte se att du står precis bredvid Förmodligen höll vi kvar ett tag. Kunde inte släppa, ville inte släppa. Vi hade väl delat skratt, hemligheter och tårar. Vi har minnen som vi bara kan dela med varandra. Visst är det sorgligt när man inser att en vänskap plötsligt runnit ut i sanden och tagit slut. Du kommer nog aldrig mer vara min vän Under hela livet så händer det väl. Att man växer ifrån och växer ihop med andra. Men oavsett så kanske man är vänner för alltid ändå, genom alla minnen. Eller?
Alla Helgons Dag.
Det kändes i luften när vi kom in på skogskyrkogården. A thousand words won't bring you back, I know because I've tried Mitt bland taxibilar, bussar, bilar och massa männsikor som med bestämd steg gick till gravarna för att tända ljus och skänka en tanke, fanns ett lugn och en tystnad mitt i alla ljud. Det fanns sorg i så många ögon. Tårar på kinder hos dom som kanske förlorat någon alldeles nyss. And neither will a thousand tears I know because I've cried Jag tände ljus för de som fattas mig, som jag saknar, dom som, under åren vi fick tillsammans, gav mig så otroligt mycket och som jag har de mest underbara minnena med. Det är dom som alltid finns där längst in i hjärtat och som jag i dag sänder en extra tanke till!
Tack Farmor, Farfar och Mormor för att ni alltid var så fantastiska!
För evigt och evigt och evigt finns ni hos oss alla!
